Varför vi går upp i vikt – en gåta bortom kaloriräkning

Frågan om varför allt fler blir överviktiga är ett exempel på ett mycket komplext problem som i princip alla anser sig veta svaret på: Man äter för mycket och springer för lite. Men är det verkligen så enkelt?

Vi har alla smala människor i vår närhet som aldrig räknat en kalori, men som ändå ser precis likadana ut år efter år. Hur kommer det sig? Är de bara omedvetet mycket duktigare än oss andra på att balansera sitt energiintag exakt? Forskningen pekar på att svaret är betydligt mer invecklat än så.

Matematiken som inte går ihop

De flesta som går upp i vikt gör det långsamt över lång tid. Teoretiskt sett handlar det om ett dagligt, marginellt överskott av kalorier – kanske motsvarande innehållet i ett halvt äpple. Det är en felmarginal som är i princip omöjlig för en människa att medvetet kontrollera dag ut och dag in.

Men det är konstigare än så. Ju tyngre vi blir, desto mer energi kostar det att hålla i gång kroppen. Vi får mer vävnad och större muskler för att bära vår vikt, vilket innebär en ökad basal ämnesomsättning. Kroppen blir helt enkelt dyrare i drift. För att fortsätta gå upp i vikt, och inte bara stanna på en ny platå, räcker det alltså inte med den där initiala lilla felmarginalen. Överskottet måste successivt och systematiskt ökas. Mystiken tätnar.

Kroppens inbyggda försvar

En dominerande teori i debatten är att vårt moderna "matlandskap" bär skulden. Vi omges konstant av högbelönande, energität mat. Maten blir så belönande för vår hjärna att den lätt kan åsidosätta kroppens egna mättnadssignaler. Tänk dig följande situation: Du har precis ätit dig proppmätt och får inte ner en bit till. Sedan ställs din absoluta favoritdessert fram. Helt plötsligt känns det som att du har fått en extra mage.

Detta förklarar dock fortfarande inte varför vissa människor förblir smala. I kontrollerade studier har man låtit smala personer äta betydligt mer än de själva vill under en bestämd period. Trots ett kraftigt kaloriöverskott går de sällan upp så mycket i vikt som den teoretiska kalkylen förutspår. Kroppen verkar nämligen aktivt motarbeta viktökningen genom att kompensera. Den kan till exempel reglera systemet så att personen omedvetet rör sig mer i vardagen, eller upplever minskad hunger i efterhand.

Det mest intressanta händer dock när experimentet upphör. När deltagarna återigen får äta fritt efter hunger, minskar de spontant matintaget tills de återfått sin ursprungliga startvikt.

Detta står i skarp kontrast till en person som genomgått en långsam, ofrivillig viktuppgång. Om den personen försöker banta, svarar kroppen med ökad hunger och minskad energiförbrukning, vilket gör viktnedgång svår att upprätthålla. Systemet tycks försvara kroppsvikten, oavsett om den är låg eller hög.

Gåtan från 1930-talet

Om det nu är vår moderna skräpmat som är den enda förklaringen, stöter vi på ett historiskt problem. Enligt professor Thorkild I.A. Sørensen, en av världens ledande forskare inom fetmans epidemiologi, startade nämligen viktökningen i befolkningen mycket tidigare än vi ofta tror.

I studier av danska skolbarn och unga män har man observerat att uppgången inleddes långsamt, redan kring andra världskriget och var kopplad till specifika födelsegenerationer. I dessa årgångar ökade andelen barn med högre vikt i jämförelse med tidigare generationer. Utvecklingen sammanföll varken med ett uppenbart materiellt överflöd eller med en etablerad snabbmatskultur. Därefter planade ökningstakten ut under ett par decennier, för att sedan tillta i styrka hos dem som föddes från 1970-talet och framåt.

Vad var det egentligen i vår miljö som förändrades vid tiden för andra världskriget och interagerade med vår biologi? Svaret på den frågan är, än så länge, att ingen vet med säkerhet.

Referenser

Sørensen, T.I.A., Rodriguez Martinez, A., Høj Jørgensen, T.S. “Epidemiology of Obesity” i From Obesity to Diabetes (Eckel & Clément, red.)