Vad händer när en människa inte blir trodd?

"Det är ingen idé, de säger bara att allt beror på min vikt."

Vad händer i ett möte som lämnar en människa med den känslan?

Det är välstuderat att förmågan att bygga allians med sin patient ofta är betydligt viktigare än vilka tekniker man använder. Forskaren Bruce Wampold har ingående studerat vad det är som får psykoterapi att fungera. I artikeln "How important are the common factors in psychotherapy? An update" listas följande viktiga egenskaper hos terapeuten:

• Förmåga att bilda allianser: Mer effektiva terapeuter har en förmåga att skapa en stark arbetsallians över ett brett spektrum av patienter. Det är terapeutens bidrag till alliansen, snarare än patientens förutsättningar, som predicerar utfallet.
• Interpersonell skicklighet: De är skickliga på att underlätta mänskliga möten. *
• Professionellt tvivel: Lite förvånande kanske, men de uttrycker mer professionellt självtvivel. De är reflekterande snarare än översäkra.
• Mängdträning: De spenderar mer tid utanför själva terapisessionerna på att aktivt öva på sina terapeutiska färdigheter (så kallad "deliberate practice").
• Empati och värme: De kommunicerar empati, värme och positiv uppskattning, vilket är kritiska faktorer för att främja läkning och stärka patientens förväntningar.
• Flexibilitet vid protokoll: Snarare än att följa en manual slaviskt, uppvisar mer effektiva terapeuter flexibilitet i följsamheten till behandlingsprotokoll. Rigid följsamhet kan i själva verket försvaga alliansen och öka patientens motstånd.
• Förmåga att skapa samförstånd: En central del av behandlingen är att kunna formulera en kort, begriplig och trovärdig förklaring till patientens problematik. En sådan modell minskar osäkerhet och skapar riktning. Först när patienten accepterar förklaringen blir det möjligt att nå verkligt samförstånd om mål och metoder. Utan en gemensam förståelseram riskerar behandlingen att upplevas som irrelevant, även om den är tekniskt korrekt.

I de flesta vårdsituationer där mötet med patienten är centralt är dessa faktorer sannolikt relevanta även utanför psykoterapin.

Figur 1. Översikt av kontextuella respektive specifika faktorer enligt Wampold

Jag har märkt att många fastnar i följande invändningar:

• Men det är ju farligt att vara tjock.
• Det är ju farligt att röka.
• Det är ju ohälsosamt att inte motionera.

Det man måste fråga sig är: Hur stor chans har jag att hjälpa någon om jag inte klarar av att förstå hur personen tänker och känner? Om jag inte känner till hur personen upplevt tidigare kontakter i vården? Eller om jag inte förstår vilka förutsättningar personen har.

Kärnfrågan: Är det viktigare att ha rätt om och uttrycka risker – eller att skapa en relation med patienten?

Problemformulering: Vad händer om jag inte lyckas få en relation med patienten? Kommer patienten följa mina råd? Kommer föreslagen behandling ha effekt?

Väljer man det senare krävs personligt arbete. Man måste medvetandegöra sina egna fördomar, attityder och normer. Vad väcks i mig när patienten kommer in i rummet? Vilka antaganden gör jag automatiskt?

Om detta förblir omedvetet riskerar jag att styras av mina egna reaktioner snarare än av mitt professionella uppdrag.