Livet efter utmattningen

Jag glömde ta med hunden hem efter att ha bundit fast honom i parken. När jag cyklade med familjen blev jag helt slut, på ett sätt som inte stod i proportion till ansträngningen. Jag tappade humöret för ingenting. Sömnen var en katastrof.

Sedan tog det stopp.

Det var ingen plötslig smäll, utan en insikt om att mina gamla strategier inte längre fungerade. Att träna mer, banta hårdare, jobba intensivt – de sköldar jag alltid använt – räckte inte till. Men vad var det jag försökte trycka undan? När bruset tystnade mötte jag skammen över den jag var. Det fanns ingen väg ifrån den. Vi stod där tillsammans på botten och stirrade på varandra. Frågorna som ekade var skoningslösa: Vem fan är jag utan min kontroll? Har jag något värde alls? Det var där, i den absoluta maktlösheten, som jag tvingades fatta ett avgörande beslut. Jag slutade kriga och började samarbeta. Med mig själv.

Vägen ner till botten hade varit kantad av en tyngande ensamhet. Den skapade en blotta i min integritet. Jag släppte in en människa som var karismatisk, som verkade ha allt det jag själv ville ha. Det jag trodde var vänskap var i själva verket något annat. Jag blev använd, men insåg inte hur förrän långt efteråt. Jag saknade förmågan att se de sociala dynamikerna och trodde naivt att vi var jämlika, för att sedan i efterhand märka att jag hade varit den som gav mest och krävde minst.

Grundproblemet var att jag trodde att den jag egentligen var behövde anpassas och döljas för att få vara med. Problemet med att dölja sig är att man måste fortsätta med det. Det gjorde jag. Till slut tappade jag bort mig själv i anpassningen. Det är ett oerhört krävande sätt att leva, och det spillde över i allt. Jag tränade för mycket och åt för lite, misslyckades, gick upp i vikt, skämdes, och började om på en ny runda. Tankefelet var djupt rotat: om jag bara var smal så dög jag. Var det värt det? Sett i backspegeln är svaret uppenbart nej, men jag hade inte de redskap då som jag har i dag.

I dag träffar jag ofta människor som hamnat på exakt denna öde plats. Det verkar finnas oändliga vägar ner till en och samma botten. Vi buntar ofta ihop det och kallar det "utmattning", men är det verkligen samma problem när orsakerna på vägen dit är så fundamentalt olika? Jag tror att man måste våga vara brutalt ärlig mot sig själv när man försöker förstå varför det blev som det blev.

Motstånd gör något med en. Det fördjupar. Liksom morteln maler ner pepparkornen, maler livets tyngd ner en i ens minsta beståndsdelar. När man väl är krossad är det som återstår att börja lägga pusslet på nytt och rita en karta som faktiskt håller.

Under resans gång insåg jag att jag hade tappat bort min inre kompass – och med den, riktningen i mitt liv. Det viktigaste jag lärde mig var detta: att inte fly från mina känslor, utan att stanna kvar i dem. Utan kontakt med mina känslor förlorar jag viktig information om mina gränser, om vad som är viktigt för mig, och i slutändan – om vem jag vill vara.