Kärnfysik i fikarummet: Priset för en fungerande mask

Vem är jag när ingen ser? Det var bara några år sedan det plötsligt slog mig att den jag är på jobbet är dramatiskt olik den jag är hemma. Dr Jekyll och Mr Hyde. Dr Jekyll: den professionella och socialt kapabla, Mr Hyde den betydligt mera nedtonade och introverta. Dr Jekyll agerar slösaktigt med kapital som Mr Hyde sedan måste kompensera för. Det är inte bara trötthet. Det är självtvivel som ränta. Ju längre ifrån mig själv jag försöker komma, desto högre kostnad.

Vad består utgiften i? Framför allt handlar kostnaden om det pris jag betalar när jag ständigt bevakar mig själv och andra, när jag hela tiden scannar rummet: vad är syftet, vem styr, vem lyssnar man på, vad får sägas. Hänga med, inte fastna i detaljer, ämnena skiftar fort, innehållet verkar inte vara det viktiga i sig, det är stämningen. Ju fler deltagare desto svårare, kärnfysik. Det som borde gå automatiskt kräver medvetenhet.

Jag känner mig nästan aldrig riktigt delaktig, utanförskap. Jag känner inte samma sak som de andra. Känner mig som en observatör som tittar in på gemenskapen, anar den. Tomhet, meningslöshet. Jag lär känna andra genom att veta saker, komma ihåg detaljer, tonlägen och ansiktsuttryck.

Det jag är och bidrar med, min valuta, landar inte som tänkt, tvärtom. Det är annat bakom kulisserna, som jag inte riktigt ser. Andra verkar styras av hierarkier snarare än av fakta. Vem är viktigare än vad. Det känns som att det jag bidrar med inte räknas eller betyder något. Jag duger inte. Det gör mig ledsen. Jag blir arg, jag skäms. Inte sällan har jag gjort misstaget att försöka ännu hårdare. Jag vill vara med. Men det var fel strategi.

Åratal av försök till anpassning för att vara med. Gick inte så bra, ofta sämre. Konflikter, personangrepp. Etiketter fastnitade med hullingar sköts in som projektiler. De formade under lång tid hur jag tänkte och såg på mig själv – och blev till slut sanningar. De fastnade inte på utsidan. De integrerades i min hårdvara. De trängde in i min verklighetsbild och försköt den.

Andra verkar ofta föredra en lite mer suddig bild framför den mera högupplösta som visar alla skavanker, osäkerheter och motsägelser. Min intention är aldrig att förstöra, jag vill att andra ska få kunskap och förståelse om hur det ligger till. Men allra mest handlar det nog om min egen oförmåga att stå ut med ilskan som uppstår i mig själv, få lätta på trycket.

I mötet med mina patienter är min värld i ordning. Där finns ett kontrakt skrivet i sten. Jag vet vad vi ska göra, jag vet vad min valuta är värd, och min laseranalys är mitt främsta verktyg. Där är jag kalibrerad för att hjälpa.

Men så fort jag kliver ut i det sociala landskapet, särskilt i grupper, ändras reglerna. Plötsligt är kontraktet skrivet i sand. Vågorna av småprat, dolda agendor och åsikter som skiftar med vinden gör min hårdvara instabil. När någon 'sjunger falskt' – byter åsikt för att passa in eller stjäl narrativet – reagerar min kropp som på ett systemhot.

Det knyter sig i magen. Det som för andra bara är ett socialt brus blir för mig en fysiologisk kris. Jag blir sanningens grindvakt, på ständig helspänn för att inte min egen verklighet ska korruperas av de andras otydlighet. Jag känner mig inklampande, som en hårdrockare i en finstämd orkester. Kanske är det inte logiken som är hotet – utan min oförmåga att acceptera att andra inte värderar den. Kanske är det där jag brister.